Jag tror att människan är god. Alla föds med att vara goda och fortsätter att vara det så till vida att inte sociala eller psykiska faktorer påverkar detta. Jag litar på mina medmänniskor och tror att jag inte behöver låsa ytterdörren (det var därför ingen överraskning för mina vänner när jag berättade att min olåsta cykel blivit stulen). Visst är jag medveten om att det finns människor som gör saker jag tycker är helt fel. Men jag tror att det är en väldigt liten del av mänskligheten.

Det kanske är just därför jag så ofta blir besviken på människor runt omkring mej. Jag lever med tron om att alla vill mej väl. Ibland nästan i förnäkelse, tills man får det svart på vitt att jag åter igen blir sviken av någon jag tycker om.

Att tro positivt om mänskligheten är tydligen ingenting jag delar med så många fler. Hela det svenska samhället tror att människan är en lat fuskare som inte vill göra rätt för sig. När det åter igen blivit ett blått styrande får vi alla räkna med att bli sedda som fuskare. Enligt alliansen vill tydligen alla försöka vara sjukskrivna eller gå på A-kassa. Därför måste skattebetalarnas pengar läggas på att komma åt "alla" dessa fuskare. Undersökningar har gjorts som visar att det är dyrare med alla åtgärder för att komma åt fuskarna än vad fusket kostat ifrån början. Sedan är ju frågan om de som fuskat tidigare även kan hitta kryphål i det nya systemet.

En annan sak som jag tycker är lite förvirrande i de blåas propaganda är att de i sin valkampanj  gick ut och sa att alla vill ha ett jobb och att de som inte kan jobba lever i ett utanförskap. Då undrar jag varför någon skulle vilja vara hemma och få en mindre summa pengar från försäkringskassan än om de jobbat och samtidigt leva i ett utanförskap som ingen vill vara i.

Jag kan tänka mej att jag ses som dum eftersom jag inte lär mej av mina misstag utan fortsätter att tro på mänskligheten. Men jag skulle aldrig kunna vara lycklig om jag gick omkring och var rädd heller.